Welcome to the Hotel California

I dag gjorde jag misstaget att bege mig till ett köpcentrum i vår huvudstad

Eftersom jag hade gott om tid och klockan bara var 10 så beslutade jag mig för att promenera dit. Förvisso sken inte solen, men hur ofta får man ens en gnutta dagsljus i december? Det är visserligen inte långt tills ”det vänder”, men ärligt talat: det dröjer innan våren är här. Så nu när det inte var beckmörkt ute tog jag chansen. Öppnade kart-appen i iPhonen och började trava. Först var det ganska trevligt. Gamla stan och Söder är fina stadsdelar, även en dimmig, snölös december. Men sedan, när vägen gick längs 222:an, genom nybyggda stadsdelar där förskolebarnen huserar i baracker och hundarna kissar på en inhägnad grusplan var det inte så pittoreskt längre. Svetten började rinna under min hipster-ryggsäck och det där gruskornet jag inte brytt mig om att ta ur skon skavde betänkligt. Men fram till köpcentret kom jag tillslut. Trots att detta, precis som sina likar runt om i Sverige, inte är byggt för att angöras till fots hittade jag fram och in.

Welcome to the Hotel California

Such a lovely place (Such a lovely place)

Such a lovely face

Plenty of room at the Hotel California

Any time of year (Any time of year)

You can find it here

Julpyntet och doften av grillade mackor slog emot mig. Kedjornas grälla skyltar syntes överallt. Vid toaletterna fanns både ett rejält skötrum och ett amningsrum. Parkeringsplats för barnvagnar därtill. När jag torkat svetten och stoppat undan halsduken (i köpcentret ska ingen behöva frysa) kunde jag konstatera att de flesta i lokalen var föräldrar med små barn. Mammor eller pappor med en bebis i barnvagn. På varje fik (och de var många) satt de, ensamma och i grupper. Inne i affärerna var det ganska glest med folk, men varje etablissemang som sålde latte hade nästintill fullsatt. Något måste man ju roa sig med när man är föräldra-”ledig”.

Jag irrade vidare, tid fanns att slå ihjäl innan det var dags för dagens möte. Dåraktigt hade jag hoppats hitta några affärer som min lite mindre hemstad inte kan stoltsera med. Ack, så fel jag hade. Idel stora kedjor som skriker ut sitt budskap om snabb, meningslös shopping. En till tröja du inte behöver, hudkräm din kropp inte kan vara utan, mer, mer, mer. Hoppet om att finna något vackert, unikt, försvann snart. Shoppinglusten dog bland alla erbjudanden och jag gick runt, runt bland butikerna och var snart helt förlorad.

Finns det flera butiker av samma kedja här, eller har jag redan varit i det här hörnet?

Den här passagen har jag inte sett tidigare. Eller har jag det?

Hur många caféer finns det här, egentligen?

Som av ett under hittade jag ändå fram till restaurangen där mitt lunchmöte skulle hållas. Resturang och butik i ett, ett praktiskt koncept.

En dagens och en julgranskula tack.

Mötet avlöpte väl och sedan var det dags att bege sig hemåt. Min initiala tanke om att stanna och shoppa lite var som bortblåst. Jag, som brukade älska att vandra runt i affärer i jakt på nya ägodelar, kände bara en total avsmak. Jag ville inte ha någon ny tröja, skor har jag till förbannelse och det är ytterst tveksamt om mina nära och kära kommer få några julklappar i år. Jag ville bara ut.

Last thing I remember, I was

Running for the door

I had to find the passage back

To the place I was before

”Relax, ” said the night man,

”We are programmed to receive.

You can check-out any time you like,

But you can never leave! 

Det är väl meningen att de moderna köpladorna ska locka till konsumtion. Själv vill jag bara bli vegan och tova mina egna kläder efter dagens upplevelse.