Du är vad du kommer från.

Nathalieinlaggram”Det finns inga klasskillnader i Sverige, för det finns inga klasser”. Ungefär så uttryckte sig en elev från det privatägda internatet Lundsberg i samband med dess tillfälliga stängning i våras. Jag måste säga att jag tycker att det är sorgligt att Sveriges framtida elit uppenbarligen inte lär sig något omvärlden där de sitter gömda djupt inne i Värmlands skogar. För även om vi övergivit feodalsystem och adelsstyre så är du i det här landet fortfarande oerhört påverkad av vad du kommer från för bakgrund.

2005 lät Universitetskanslerämbetet (dåvarande Högskoleverket) låta sammanställa hur den sociala bakgrunden ser ut hos de studenter som då pluggade vid universitet och högskolor. Resultatet är rätt nedslående. Vid den tiden var det Högskolan i Gävle som hade högst andel studenter med arbetarbakgrund (det vill säga att ingen av studentens föräldrar har eftergymnasial utbildning) – där räknades hela (sic!) 35 % av studenterna till den gruppen. Sämst såg det ut vid den prestigefyllda Handelshögskolan i Stockholm där bara 6 % av arbetarklassens barn lyckades komma in. Och vid de större universiteten som Uppsala, Lund, KTH, KI och Chalmers varierade antalet studenter med arbetarbakgrund mellan 17 och 20 %.

Det här är deprimerande statistik. Att en så stor del av Sveriges framtid stängs ute från högre utbildning på grund av sin bakgrund är skandalöst. Men nu sitter ni där och tänker, studier i Sverige är väl gratis? Folk kan ju börja plugga om de vill oavsett vad de kommer från? Ja, och nej. I Sverige finns det visserligen ingen avgift för att få studera på universitet och högskolor men det är inte samma sak som att vem som helst kan börja studera. Även om det inte finns någon officiell kostnad så kostar det fortfarande pengar att ta del av högre utbildning.

Om du kommer från en familj med arbetarbakgrund så kanske det innebär att dina föräldrar jobbar heltid och tjänar alldeles tillräckligt för att få ekonomin att gå ihop men inte så pass mycket att det räcker till att stoppa undan en del på banken. De har kanske själva aldrig tagit ett enda högskolepoäng och därmed har du aldrig fått höra om hur härligt det kan vara att festa på nation i Uppsala eller plugga på ett prestigefyllt bibliotek i Lund. Om du kommer från sådana omständigheter så är det ganska otroligt att du själv kommer ta dig vidare till universitetet.

Detta beror inte på att dina föräldrar motarbetat dig, sagt att utbildning det är inget att ha eller propsat på att du ska ta över familjeföretaget. Nej, det beror på att det bara inte är en del av din världsbild. Varför ska du läsa vidare? Kommer du från en familj som i generationer läst på universitet så kommer du oundvikligen ha ett visst kulturellt kapital från början och redan på förhand ha insikt i hur den världen fungerar, redan vara en liten del av den. Har du inte det sammanhanget är det svårt att förstå hur man ens skulle kunna göra det. Om man heller inte kommer från någon slags ekonomisk trygghet är det inte troligt att man vågar ta lån på hundratusentalskronor för sin möjlighet att studera. Hur ska man betala tillbaka dem i en arbetsmarknad som inte alls garanterar studenter arbete direkt efter examen? Då är det mycket tryggare att istället skaffa sig ett jobb direkt efter gymnasiet och helt slippa studielån.

Så därför fortsätter universiteten i Sverige avspegla en utesluten arbetarklass. Så hur ska man lösa det? Jag tror på att ungdomar som inte hemifrån får information om möjligheterna för vidare studier måste få det från annat håll. Om universitet och högskolor börjar åka ut till arbetarklassområden och informera om vad det innebär att studera vidare så kanske fler tilltalas av det alternativet. Det räcker inte med högskolemässor för dit kommer ändå bara människor som redan är informerade. Och sedan skulle det ju heller kanske inte skada att minska klasskillnaderna, som vi får hoppas de allra flesta förstår existeterar, genom att ge alla bättre ekonomiska möjligheter att göra de val de vill i livet (kanske genom en medborgarlön?).

Slutligen vill jag bara säga att jag absolut inte tycker att alla människor ska behöva läsa vidare på universitet men jag vill tro på en framtid där alla som vill det kan det, oavsett social och ekonomisk bakgrund. Tänk på alla stora upptäcker vi kanske missar för att svaret finns i huvudet på personer som idag aldrig skulle komma på tanken att studera vidare? Än så länge är du vad du kommer ifrån men jag hoppas att männsikor snart bara är vad de själva vill vara.

SignNathalie

Forskningen framför allt?

FridainlaggramFör åtta år sedan disputerade jag. I fem år hade jag filat på en avhandling om mastcellen och hur proteser lagrades i dess granula.

Huh?

Ja, jag vet, där förlorade jag er. Det jag vill få fram att jag ägnat fem år att fördjupa mig i ett ämne som de allra flesta inte kan något om. Inte ens speciellt många andra medicinska forskare kan speciellt mycket om mastceller, och än mindre om mastcellsproteaser. Men jag älskade det. Jag hade kunnat älska andra ämnen också, men nu råkade det bli det här. Det jag älskade allra mest var nyfikenheten. Att få grotta ned sig i ett ämne, läsa på, experimentera och lära sig saker som ingen annan kan.

Efter disputation finns det olika vägar att gå. I teorin alltså. I praktiken fanns bara en väg för mig. Att fortsätta vara forskare. På universitetet. Det har jag velat göra sen 13-års åldern. Så jag stretade på.

huvudstupa mot avgrunden.

Man kan tro att en efter 18 terminer vid universitetet skulle vara attraktiv, med lätt att få tjänster och hög lön därtill. Men icke. Mitt första år som disputerad forskare gick jag på stipendium. Visserligen inte så dåligt i kronor räknat, men om man tänker på den sociala otrygghet och obefintliga pensionsinbetalning som medföljer ett liv som stipendiat så var det inget lyx. Och då hade jag ändå tur, som fick en plats över huvud taget. Och turen fortsatte. Efter ett drygt år lyckades jag få en ”riktig” tjänst, med lön. Tidsbegränsad dock. Ett år hade jag ynnesten att få arbeta som betald forskare. Fortfarande älskade jag forskningen, men oron för framtiden låg alltid där och pyrde i magtrakten. Jag forskade på, experimenterade, läste och skrev ansökningar för framtida anslag. Och en dag kom belöningen: jag fick en fyraårig forskartjänst! Bättre än så går att inte att få som ung forskare. Glad i hågen startade jag min egen lilla forskargrupp. Jag kallade den ”me, myself and I”. För det var så det var. Några medel för att anställa medarbetare fanns inte, jag skulle vara projektledare och utförare i ett. Då och då passerade en masterstudent mitt labb, men det blir inte mycket kontinuitet i ett forskningsarbete som utförs av tillfälliga studenter. Men ändå, jag kände mig privilegierad och älskade ju forskning. Något annat än ett liv som universitetsforskare fanns inte på min agenda. 

Men som alla vet går tiden fort när man har roligt. De fyra åren närmade sig sitt slut  och den där klumpen i magen försvann aldrig. Plötsligt stod det klart att forskningens värld inte var för mig. Efter något som kan liknas vid ett sorgearbete insåg jag att det finns andra möjligheter här i världen. Jag började kontakta folk i periferin av mitt nätverk, sådana som lämnat universitetet. Och jag insåg att de var lyckliga. Kanske till och med lyckligare än mina kollegor vid institutionen. Med nya ögon såg jag på min omvärld och insåg att det fanns oändliga möjligheter att göra vad jag ville. Jag kunde vara lycklig trots att jag inte var forskare.

the world is one’s oyster

Nu är har jag två deltidsjobb som forskningskommunikatör samt studerar journalistik. Jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor, men jag är säker på att det kommer bli kul.

SignFrida

Säg nej till att bli lönsam, lille vän!

NathalieinlaggramVåra liv kretsar kring att arbeta. Om man inte arbetar för att leva så lever man för att arbeta. Du kanske är på väg till jobbet i detta nu, äntligen har dina 40  minuters lunchrast eller precis klev av ett långt skift. Även om du fortfarande studerar så är det stor chans att du i denna stund sitter och funderar på hur du ska klara arbetslivet. Vilket jobb ska du ha? Hur många timmar i veckan kan du jobba? Är det värt att offra sina helger för att få ett jobb man verkligen tycker om? Jag själv slås ofta av ångest inför den danande arbetsmarknaden men om vi ska vara ärliga, varför i hela fridens namn arbetar vi så mycket som vi gör?

Det kan ju knappast ha undgått någon att vi i Sverige idag har en rekordhög arbetslöshet till följd av den ekonomiska krisen. Arbetsförmedlingen svämmas över av desperata människor som inte längre kan betala hyran och sätta mat på bordet. Så man försöker hitta på nya jobb åt folket. Kanske vill de bli ”jobbcoacher” och hjälpa andra söka jobb? Då har ju i alla fall några arbetslösa fått sin situation ordnad. För en stund. Men vad händer när arbetslösheten går ned och alla jobbcoacher plötsligt står utan jobb? Tja, saken är ju den att det ju faktiskt finns en massa jobb där ute. Inom hela vården skriker man efter behörig personal, vem som helst som kan hjälpa till att avlasta den utarbetade personalen (se mitt inlägg om vården). Varför flyttar man inte folk dit folk behövs istället för att fantisera ihop nya jobb? Eller kanske än mer, varför blir vi inte lite mer solidariska och delar med oss av de jobb vi har?

Om man idag har ett vanligt kontorsjobb arbetar man ungefär åtta timmar om dagen. Åtta timmar per dygn som är tjugofyra timmar, det är 1/3 av dagen man spenderar på sitt arbete, fem dagar i veckan. Ungefär 46 veckor om året. Den som är bra på matte kan snabbt räkna ut att det blir 1840 timmar vi varje år spenderar på jobbet (jag är för övrigt inte bra på matte och fick således ta hjälp av en miniräknare). Är det så att folk jobbar så mycket för att de faktiskt vill det eller för att samhället på något sätt normerar en till att göra det? Skulle inte folk vara lite lyckligare om de fick vara lediga lite mer? Jag är helt övertygad om den saken. Även om man har ett jobb man älskar finns det gränser för hur mycket av sitt liv man kan lägga på det. Och för att inte tala om alla stressrelaterade sjukdomar folk dras med idag. Pressen på att prestera minskar inte bara för att man råkar tycka om det man gör.

Det känns som att många människor idag lägger all sin självkänsla på hur de just presterar. Man är bara så bra som sin senaste prestation. Men borde det inte finnas ett värde i att bara vara och existera som människa? Och i så fall, varför jobbar inte vi alla lite mindre?

Om man i Sverige idag bestämde sig för att istället för att jobba åtta timmar om dagen bara jobbade fyra så skulle dubbelt så många människor kunna komma ut i arbetslivet. Men hur ska man ha råd att betala för sitt leverne då?, frågar du. Jo, om Sverige skulle börja värdera sina medborgare för att de är just det istället för deras prestationer så skulle man även kunna avlöna folk för att de är medborgare i landet. Lösningen stavas medborgarlön.

Tanken låter kanske radikal men redan de gamla grekerna, rättare sagt Aristoteles den här gången, hade idéer om att man kunde ge varje medborgare en viss basinkomst varje månad som en del av välfärdsstaten. Tanken är att det inte ska vara som exempelvis ett studiebidrag eftersom det kräver en motprestation från dig som får det, i det här fallet att man klarar en viss antal poäng varje termin. Medborgarlönen ska vara helt kravlös. Du ska inte behöva prestera någonting alls för att få pengarna. Medborgarlönen fungerar som ett slags bevis på att man av samhället värderas som människa utan att man behöver ge någonting tillbaka. För du duger oavsett vad du gör av ditt liv.

Så jag förordar att vi alla skrotar arbetslinjen som säger till oss att vi måste ”vara nyttiga” för samhället för att vara värda något. Vi kan alla dela med oss solidariskt av de jobb som finns, bara jobba 4 timmar om dagen och därtill får en medborgarlön eftersom vi duger som människor även om vi inte arbetar bort våra liv.

SignNathalie

Welcome to the Hotel California

FridainlaggramI dag gjorde jag misstaget att bege mig till ett köpcentrum i vår huvudstad

Eftersom jag hade gott om tid och klockan bara var 10 så beslutade jag mig för att promenera dit. Förvisso sken inte solen, men hur ofta får man ens en gnutta dagsljus i december? Det är visserligen inte långt tills ”det vänder”, men ärligt talat: det dröjer innan våren är här. Så nu när det inte var beckmörkt ute tog jag chansen. Öppnade kart-appen i iPhonen och började trava. Först var det ganska trevligt. Gamla stan och Söder är fina stadsdelar, även en dimmig, snölös december. Men sedan, när vägen gick längs 222:an, genom nybyggda stadsdelar där förskolebarnen huserar i baracker och hundarna kissar på en inhägnad grusplan var det inte så pittoreskt längre. Svetten började rinna under min hipster-ryggsäck och det där gruskornet jag inte brytt mig om att ta ur skon skavde betänkligt. Men fram till köpcentret kom jag tillslut. Trots att detta, precis som sina likar runt om i Sverige, inte är byggt för att angöras till fots hittade jag fram och in.

Welcome to the Hotel California

Such a lovely place (Such a lovely place)

Such a lovely face

Plenty of room at the Hotel California

Any time of year (Any time of year)

You can find it here

Julpyntet och doften av grillade mackor slog emot mig. Kedjornas grälla skyltar syntes överallt. Vid toaletterna fanns både ett rejält skötrum och ett amningsrum. Parkeringsplats för barnvagnar därtill. När jag torkat svetten och stoppat undan halsduken (i köpcentret ska ingen behöva frysa) kunde jag konstatera att de flesta i lokalen var föräldrar med små barn. Mammor eller pappor med en bebis i barnvagn. På varje fik (och de var många) satt de, ensamma och i grupper. Inne i affärerna var det ganska glest med folk, men varje etablissemang som sålde latte hade nästintill fullsatt. Något måste man ju roa sig med när man är föräldra-”ledig”.

Jag irrade vidare, tid fanns att slå ihjäl innan det var dags för dagens möte. Dåraktigt hade jag hoppats hitta några affärer som min lite mindre hemstad inte kan stoltsera med. Ack, så fel jag hade. Idel stora kedjor som skriker ut sitt budskap om snabb, meningslös shopping. En till tröja du inte behöver, hudkräm din kropp inte kan vara utan, mer, mer, mer. Hoppet om att finna något vackert, unikt, försvann snart. Shoppinglusten dog bland alla erbjudanden och jag gick runt, runt bland butikerna och var snart helt förlorad.

Finns det flera butiker av samma kedja här, eller har jag redan varit i det här hörnet?

Den här passagen har jag inte sett tidigare. Eller har jag det?

Hur många caféer finns det här, egentligen?

Som av ett under hittade jag ändå fram till restaurangen där mitt lunchmöte skulle hållas. Resturang och butik i ett, ett praktiskt koncept.

En dagens och en julgranskula tack.

Mötet avlöpte väl och sedan var det dags att bege sig hemåt. Min initiala tanke om att stanna och shoppa lite var som bortblåst. Jag, som brukade älska att vandra runt i affärer i jakt på nya ägodelar, kände bara en total avsmak. Jag ville inte ha någon ny tröja, skor har jag till förbannelse och det är ytterst tveksamt om mina nära och kära kommer få några julklappar i år. Jag ville bara ut.

Last thing I remember, I was

Running for the door

I had to find the passage back

To the place I was before

”Relax, ” said the night man,

”We are programmed to receive.

You can check-out any time you like,

But you can never leave! 

Det är väl meningen att de moderna köpladorna ska locka till konsumtion. Själv vill jag bara bli vegan och tova mina egna kläder efter dagens upplevelse.

SignFrida

Har du koll på vad räven säger?

AletteinlaggramJag tyckte länge att det var en merit i sig att inte klicka på länkar som massdelats i sociala medier. Länkar med påhoppade texter i stil med ”HAHA! SE DEN! ETT MÅSTE”. Det var liksom lite coolt att låta bli. Att inte dras med.

 

Men det var då.

Nu är det närmast omöjligt att undvika de virala trenderna som kräver utrymme i media. Jag försöker inte ens. Videoklipp, bilder och musik som blivit ”virala” stannar inte bara på sociala medier utan refereras till i TV, radio och – inte att förglömma – i samtal med andra människor.

Känslan av att ha missat en viral länk påminner mig om när jag gick i småskolan och upplevelsen av att ligga sjuk hemma och tänka på att klasskompisarna lärde sig en bokstav som jag ännu inte lärt.

Det kan däremot diskuteras hur stor betydelse Van Dammes split, Harlem shake och sura katter har för allmänbildningen. Men med tanke på alla tv-dokumentärer om rävar och deras läten som jag zappat förbi den senaste tiden skulle man tro att de virala trenderna ändå har någon del i allmänbildningen.

Jag har funderat över vad som gör att just de fenomen som blir virala blir det. Hur kommer det sig att vissa videoklipp gillas och delas av människor över stora delar av världen? Många inslag är underhållande, men viktigast är att de är överraskande. Det är väl just det som är essensen av det virala – att det inte går att förutsäga vad som kommer att slå igenom.

Av alla överraskande Youtubeklipp är dessa bland mina favoriter:

OK go – Here it goes again

Ylvis – The fox

Barack Obama sjunger Call me maybe av Carly Rae Jepson 

Vilka är dina favoriter?

SignAlette

Rock’n’roll-advent

FridainlaggramSå äntligen är adventstiden här. Oavsett vad man tycker om advent, så tycker man något.

Jag läser en krönika i SvDs inredningsbilaga, om adventspynt. Den startar med en traditionell diss av dem som tjuvstartar. För det finns väl inget som vi älskar att hata så mycket som dem som tar fram grannlåten i förtid? En stjärna i fönstret före första advent på 2000-talet är stigmatiserande. Man får stå ut med att bli hånad, bespottad och förlöjligad. Eller så kan man se det från andra sidan. Som en kollega sa:

”Att ta fram ljusstaken för tidigt är så nära rock’n’roll man kommer nuförtiden”.

Som heltidsarbetande familjefar finns det inte så många rebelliska inslag kvar i livet. Men att klä in balkongen i ljusslingor och kanske till och med ta in granen innan december. Där snackar vi modernt uppror.

Den andra spaningen i inredningsmagasinets krönika är att det inte är ok att go all in på julpynt, inte ens om man gör det i rätt tid. Det är liksom inte helt i sin ordning att gilla elljusstakar och tomtar överallt. Det markerar att man inte har ”god smak”. Och ”god smak” är vår tids viktigaste klassmarkör. Krönikören berättar om hur hennes designintresserade vänner inte kan stå ut med hur julpyntet skär sig mot övrig inredning och sträcker sig inte längre än till någon julblomma och röda kuddfodral. Krönikören själv erkänner dock att hon trots allt gillar sina stjärnor och stakar. De få hon har.

Jag fnyser för mig själv och tar fram kartongerna med adventspyntet. Och inser att vissa grejer är rätt fula. Tar mig ned på stan, följer folkströmmen till de affärer som säljer julstjärnor och ljusstakar. Det är ju ändå första advent i morgon. Jag tänker att nu ska jag unna mig en ny, fin stjärna att hänga i vardagsrumsfönstret. Efter att ha besökt stadens alla inredningsaffärer inser jag till min fasa att jag tillhör den där snobbiga gruppen inredningsintresserade. För allt julpynt är ju så fult. Jag kommer hem tomhänt.

Kan det vara rock’n’roll att inte adventspynta alls?

SignFrida

Tanterna som trängs

MaddeinlaggramJag läste en insändare i Metro nyligen om en person som hade sänt in en klagande text  över ungdomars hänsynslösa beteende ute bland folk. Dom trängs något så fruktansvärt. Tränger sig före hej och vilt, brett och lågt och rusar förbi utan att tänka sig för eller se sig om. Gärna med mobilen i högsta hugg med hörlurar som sprutar ut fasansfull musik, annat var det förr. Både med musik och respekt för de andra.

Eller?

Alltför ofta tycks jag mötas av det motsatta. Det är tanterna som trängs, trycker sig före i alla möjliga köer, för så länge det finns en kö att gå före i så är dom där! Snårkiga kommentarer om varför man har väskan på bussätet och tar upp en extra plats. På fik klagar de ofta på de hutlösa priserna när en kopp kaffe kostar 22 kronor.

För att exemplifiera ytterligare var jag, för inte så länge sen, på Hermans på söder. Jag hade precis druckit upp min kopp kaffe och koffeinnivån hade inte uppfyllts och en välbehövlig påtår hägrade. Jag tog min kaffekopp och min kompis temugg för att gå och hämta mer. Kaffet i tillbringaren var slut så jag fyllde på muggen med hett vatten och ställde mig sedan snällt och lugnt i kön som hade bildats till kaffet. Från ingenstans hade en tant lyckats trängt sig in framför mig med koppar i båda händerna. Plötsligt kom det en till, tantens kompis. De hade ingen som helst tanke på att jag stod där. De ignorerade mig totalt och att de hade gått före. Inte nog med att de hade gått före, de hade nästan tömt bryggaren på allt kaffe när jag väl fick komma fram.

Så snälla tanter, och gubbar för den delen också, sluta trängas. Ni hinner och blir inte utan, för om kaffet tar slut fylls det alltid på.

SignMadde