Forskningen framför allt?

FridainlaggramFör åtta år sedan disputerade jag. I fem år hade jag filat på en avhandling om mastcellen och hur proteser lagrades i dess granula.

Huh?

Ja, jag vet, där förlorade jag er. Det jag vill få fram att jag ägnat fem år att fördjupa mig i ett ämne som de allra flesta inte kan något om. Inte ens speciellt många andra medicinska forskare kan speciellt mycket om mastceller, och än mindre om mastcellsproteaser. Men jag älskade det. Jag hade kunnat älska andra ämnen också, men nu råkade det bli det här. Det jag älskade allra mest var nyfikenheten. Att få grotta ned sig i ett ämne, läsa på, experimentera och lära sig saker som ingen annan kan.

Efter disputation finns det olika vägar att gå. I teorin alltså. I praktiken fanns bara en väg för mig. Att fortsätta vara forskare. På universitetet. Det har jag velat göra sen 13-års åldern. Så jag stretade på.

huvudstupa mot avgrunden.

Man kan tro att en efter 18 terminer vid universitetet skulle vara attraktiv, med lätt att få tjänster och hög lön därtill. Men icke. Mitt första år som disputerad forskare gick jag på stipendium. Visserligen inte så dåligt i kronor räknat, men om man tänker på den sociala otrygghet och obefintliga pensionsinbetalning som medföljer ett liv som stipendiat så var det inget lyx. Och då hade jag ändå tur, som fick en plats över huvud taget. Och turen fortsatte. Efter ett drygt år lyckades jag få en ”riktig” tjänst, med lön. Tidsbegränsad dock. Ett år hade jag ynnesten att få arbeta som betald forskare. Fortfarande älskade jag forskningen, men oron för framtiden låg alltid där och pyrde i magtrakten. Jag forskade på, experimenterade, läste och skrev ansökningar för framtida anslag. Och en dag kom belöningen: jag fick en fyraårig forskartjänst! Bättre än så går att inte att få som ung forskare. Glad i hågen startade jag min egen lilla forskargrupp. Jag kallade den ”me, myself and I”. För det var så det var. Några medel för att anställa medarbetare fanns inte, jag skulle vara projektledare och utförare i ett. Då och då passerade en masterstudent mitt labb, men det blir inte mycket kontinuitet i ett forskningsarbete som utförs av tillfälliga studenter. Men ändå, jag kände mig privilegierad och älskade ju forskning. Något annat än ett liv som universitetsforskare fanns inte på min agenda. 

Men som alla vet går tiden fort när man har roligt. De fyra åren närmade sig sitt slut  och den där klumpen i magen försvann aldrig. Plötsligt stod det klart att forskningens värld inte var för mig. Efter något som kan liknas vid ett sorgearbete insåg jag att det finns andra möjligheter här i världen. Jag började kontakta folk i periferin av mitt nätverk, sådana som lämnat universitetet. Och jag insåg att de var lyckliga. Kanske till och med lyckligare än mina kollegor vid institutionen. Med nya ögon såg jag på min omvärld och insåg att det fanns oändliga möjligheter att göra vad jag ville. Jag kunde vara lycklig trots att jag inte var forskare.

the world is one’s oyster

Nu är har jag två deltidsjobb som forskningskommunikatör samt studerar journalistik. Jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor, men jag är säker på att det kommer bli kul.

SignFrida

Welcome to the Hotel California

FridainlaggramI dag gjorde jag misstaget att bege mig till ett köpcentrum i vår huvudstad

Eftersom jag hade gott om tid och klockan bara var 10 så beslutade jag mig för att promenera dit. Förvisso sken inte solen, men hur ofta får man ens en gnutta dagsljus i december? Det är visserligen inte långt tills ”det vänder”, men ärligt talat: det dröjer innan våren är här. Så nu när det inte var beckmörkt ute tog jag chansen. Öppnade kart-appen i iPhonen och började trava. Först var det ganska trevligt. Gamla stan och Söder är fina stadsdelar, även en dimmig, snölös december. Men sedan, när vägen gick längs 222:an, genom nybyggda stadsdelar där förskolebarnen huserar i baracker och hundarna kissar på en inhägnad grusplan var det inte så pittoreskt längre. Svetten började rinna under min hipster-ryggsäck och det där gruskornet jag inte brytt mig om att ta ur skon skavde betänkligt. Men fram till köpcentret kom jag tillslut. Trots att detta, precis som sina likar runt om i Sverige, inte är byggt för att angöras till fots hittade jag fram och in.

Welcome to the Hotel California

Such a lovely place (Such a lovely place)

Such a lovely face

Plenty of room at the Hotel California

Any time of year (Any time of year)

You can find it here

Julpyntet och doften av grillade mackor slog emot mig. Kedjornas grälla skyltar syntes överallt. Vid toaletterna fanns både ett rejält skötrum och ett amningsrum. Parkeringsplats för barnvagnar därtill. När jag torkat svetten och stoppat undan halsduken (i köpcentret ska ingen behöva frysa) kunde jag konstatera att de flesta i lokalen var föräldrar med små barn. Mammor eller pappor med en bebis i barnvagn. På varje fik (och de var många) satt de, ensamma och i grupper. Inne i affärerna var det ganska glest med folk, men varje etablissemang som sålde latte hade nästintill fullsatt. Något måste man ju roa sig med när man är föräldra-”ledig”.

Jag irrade vidare, tid fanns att slå ihjäl innan det var dags för dagens möte. Dåraktigt hade jag hoppats hitta några affärer som min lite mindre hemstad inte kan stoltsera med. Ack, så fel jag hade. Idel stora kedjor som skriker ut sitt budskap om snabb, meningslös shopping. En till tröja du inte behöver, hudkräm din kropp inte kan vara utan, mer, mer, mer. Hoppet om att finna något vackert, unikt, försvann snart. Shoppinglusten dog bland alla erbjudanden och jag gick runt, runt bland butikerna och var snart helt förlorad.

Finns det flera butiker av samma kedja här, eller har jag redan varit i det här hörnet?

Den här passagen har jag inte sett tidigare. Eller har jag det?

Hur många caféer finns det här, egentligen?

Som av ett under hittade jag ändå fram till restaurangen där mitt lunchmöte skulle hållas. Resturang och butik i ett, ett praktiskt koncept.

En dagens och en julgranskula tack.

Mötet avlöpte väl och sedan var det dags att bege sig hemåt. Min initiala tanke om att stanna och shoppa lite var som bortblåst. Jag, som brukade älska att vandra runt i affärer i jakt på nya ägodelar, kände bara en total avsmak. Jag ville inte ha någon ny tröja, skor har jag till förbannelse och det är ytterst tveksamt om mina nära och kära kommer få några julklappar i år. Jag ville bara ut.

Last thing I remember, I was

Running for the door

I had to find the passage back

To the place I was before

”Relax, ” said the night man,

”We are programmed to receive.

You can check-out any time you like,

But you can never leave! 

Det är väl meningen att de moderna köpladorna ska locka till konsumtion. Själv vill jag bara bli vegan och tova mina egna kläder efter dagens upplevelse.

SignFrida

Rock’n’roll-advent

FridainlaggramSå äntligen är adventstiden här. Oavsett vad man tycker om advent, så tycker man något.

Jag läser en krönika i SvDs inredningsbilaga, om adventspynt. Den startar med en traditionell diss av dem som tjuvstartar. För det finns väl inget som vi älskar att hata så mycket som dem som tar fram grannlåten i förtid? En stjärna i fönstret före första advent på 2000-talet är stigmatiserande. Man får stå ut med att bli hånad, bespottad och förlöjligad. Eller så kan man se det från andra sidan. Som en kollega sa:

”Att ta fram ljusstaken för tidigt är så nära rock’n’roll man kommer nuförtiden”.

Som heltidsarbetande familjefar finns det inte så många rebelliska inslag kvar i livet. Men att klä in balkongen i ljusslingor och kanske till och med ta in granen innan december. Där snackar vi modernt uppror.

Den andra spaningen i inredningsmagasinets krönika är att det inte är ok att go all in på julpynt, inte ens om man gör det i rätt tid. Det är liksom inte helt i sin ordning att gilla elljusstakar och tomtar överallt. Det markerar att man inte har ”god smak”. Och ”god smak” är vår tids viktigaste klassmarkör. Krönikören berättar om hur hennes designintresserade vänner inte kan stå ut med hur julpyntet skär sig mot övrig inredning och sträcker sig inte längre än till någon julblomma och röda kuddfodral. Krönikören själv erkänner dock att hon trots allt gillar sina stjärnor och stakar. De få hon har.

Jag fnyser för mig själv och tar fram kartongerna med adventspyntet. Och inser att vissa grejer är rätt fula. Tar mig ned på stan, följer folkströmmen till de affärer som säljer julstjärnor och ljusstakar. Det är ju ändå första advent i morgon. Jag tänker att nu ska jag unna mig en ny, fin stjärna att hänga i vardagsrumsfönstret. Efter att ha besökt stadens alla inredningsaffärer inser jag till min fasa att jag tillhör den där snobbiga gruppen inredningsintresserade. För allt julpynt är ju så fult. Jag kommer hem tomhänt.

Kan det vara rock’n’roll att inte adventspynta alls?

SignFrida

IRL

Fridainlaggram”Sjung om studentens lyckliga dar, Den ljusnande framtid är vår.”

På trappan till gymnasieskolan skrålar finklädda gymnasister. För de har tagit studenten och äntligen, äntligen får de lämna skolbänken och ge sig ut i verkligheten. Nu är det dags att bli au pair, åka jorden runt, gå till arbetsförmedlingen, skriva in sig på universitetet. På universitetet där den verkliga utbildningen kommer ske, nu ska man bli något. I studentstaden går det lätt att finna sig tillrätta bland föreläsningar, reccegasquer, nationspubar, PM och salstentor. Det är ett inspirerande, utmattande, självförverkligande, självförbrännande liv. Men det är inte riktigt som verkligheten. Den kommer sen, när man slutat festa på vardagar, när livets horisont räcker sig längre än till nästa tenta, nästa C-uppsats, när man har ett jobb. På riktigt.

Vissa tar omvägen via forskarutbildningen. Ännu tycks man inte vara ute i verkligheten. För hur skulle det kunna vara ett verkligt liv att forska på universitetet? En skyddad verkstad med liten koppling till den verkliga verkligheten, den som kommer sen, när man får ett riktigt jobb.

Till slut sitter man där, på ett arbete. Men ändå känns det inte riktigt som man är ute i verkligheten. Den finns på en viktigare, mer meningsfull, nyttigare anställning. I väntan på verkligheten surfar man lite. Facebook talar om vad ens gamla högstadiepolare ätit till lunch i dag. På LinkedIn får man upplysning om vem som har uppdaterat sin yrkestitel. Vad är dagens snackis på Twitter? Man uppehåller sig på dessa digitala mötesplatser, men det är inte IRL, verkligheten.

Det verkar som att det enda man kan sluta sig om verkligheten är att den alltid är någon annanstans. 

SignFrida

Fuskar forskare?

Fridainlaggram

Vilken grafiskt snygg kurva, den återanvänder jag!”

”Den här souvenirfossilen passar mina syften perfekt!”

”Det vore fint med några fler patienter i den här studien. Copy-paste”

Det händer då och då.  En forskare blir ertappad med fusk. Inte sällan är det väldigt framgångsrika forskare som påkoms med att på ett eller annat sätt ha fuskat fram sina resultat. Men varför? Och hur är det möjligt?

Inom forskningen finns ett system som kallas peer-review, eller referentgranskning på svenska. Detta system innebär att när en forskare skickar in ett arbete för publicering i en vetenskaplig tidskrift så kommer förläggaren efter en första granskning att skicka ut arbetet på så kallad review. Vad som då händer är att utvalda forskare inom samma fält (men som inte är jäviga genom tidigare samarbeten med författarna) läser och kritiskt granskar arbetet. Detta görs på frivillig basis, det vill säga de som granskar får ingen ersättning för det. I princip alla aktiva, seniora forskare agerar granskare för en eller flera tidskrifter. När man granskar ett arbete ska man kontrollera att studien är väl genomförd, att de refererar korrekt till tidigare arbeten i området, och såklart att det inte har fuskats. Vanligtvis är det två till tre forskare som anonymt granskar ett inskickat arbete och ger sina synpunkter och rekommendationer till förläggaren som därefter beslutar om tidskriften ska publicera arbetet eller inte. Den här processen kan vi diskutera mer en annan gång.

Så det är alltså forskarkollegor som granskar en forskares arbete. Här borde rimligtvis fusk upptäckas. Men uppenbarligen gör det inte alltid det. Och här ska ni veta att vi forskare inte är ett gäng  vänner som håller varandra om ryggen. Nejdå. Det är extremt hård konkurrens inom forskningen, alla konkurrerar om ganska få forskningsanslag, och vill man få dessa måste man ha publicerat sina arbeten i ansedda tidskrifter. Så när vi granskar andra forskares arbeten är vi hårda. Vi bedömer kvalitet, rimlighet, nyttan av forskningen och försöker självklart avslöja fusk.

Trots detta händer det alltså att fusk slinker igenom. Modern scientists are doing too much trusting and not enough verifying—to the detriment of the whole of science, and of humanity, skriver The Economist. För forskning är svårt. Det kan vara en tuff värld, där ett förlorat anslag kan innebära en förlorad forskartjänst i förlängningen. Och för många forskare är just forskare den enda tänkbara yrkesbanan. Att fritt få tänka ut hypoteser och bevisa eller motbevisa dem är det enda de kan tänka sig att göra. Detta system, där det är väldigt lätt att komma på obestånd genom ett förlorat anslag i kombination med på vissa ställen en nästan sektliknande kärlek till forskningen och antal publikationer som enda mått på forskningsframgång lyckas uppenbarligen driva fram fuskare då och då. Och det är sorgligt, för det sänker förtroendet för en hel yrkeskår, där de allra, allra flesta är hederliga, hårt arbetande människor. Som bara älskar forskning, men inte är beredda att fuska för att få fortsätta forska.

Vad ska vi då göra? Jag tror att om miljöerna på våra universitet blir lite ”snällare”, på så sätt att man kan få uppmuntran utan att publicera i de mest ärofyllda tidskrifterna, så får vi människor som älskar forskning, för forskningens skull. Och det är sådana människor vi behöver. Som drivs av sin nyfikenhet, snarare än akademisk karriärslystnad. Sådana människor blir inte fuskare, för de vill bara ta reda på hur det egentligen funkar. Så: ett karriärsystem som inte bara bygger på exakt antal publikationer, kommer i slutändan att främja forskningen i Sverige, och världen.

Fuskare främjar inget.

SignFrida

Vad är det här?

GruppbildTyckeriet är en blogg med fem författare. Vi har olika bakgrunder. Här finns stadstjejer, öbor och norrmän representerade. Våra intressen skiljer sig också åt. Någon älskar sport, någon är uppdaterad på forskning och en annan har intresse för politik.

Det vi har gemensamt är att vi är journaliststudenter – och att vi alla tycker.

Med den utgångspunkten har vi startat denna blogg.  Här kommer vi att dela våra funderingar kring de ämnen som vi är allra mest upptagna av. Vår förhoppning är att bloggen väcker intresse och ett tyckande hos dig.

tyckerietsign