Du är vad du kommer från.

Nathalieinlaggram”Det finns inga klasskillnader i Sverige, för det finns inga klasser”. Ungefär så uttryckte sig en elev från det privatägda internatet Lundsberg i samband med dess tillfälliga stängning i våras. Jag måste säga att jag tycker att det är sorgligt att Sveriges framtida elit uppenbarligen inte lär sig något omvärlden där de sitter gömda djupt inne i Värmlands skogar. För även om vi övergivit feodalsystem och adelsstyre så är du i det här landet fortfarande oerhört påverkad av vad du kommer från för bakgrund.

2005 lät Universitetskanslerämbetet (dåvarande Högskoleverket) låta sammanställa hur den sociala bakgrunden ser ut hos de studenter som då pluggade vid universitet och högskolor. Resultatet är rätt nedslående. Vid den tiden var det Högskolan i Gävle som hade högst andel studenter med arbetarbakgrund (det vill säga att ingen av studentens föräldrar har eftergymnasial utbildning) – där räknades hela (sic!) 35 % av studenterna till den gruppen. Sämst såg det ut vid den prestigefyllda Handelshögskolan i Stockholm där bara 6 % av arbetarklassens barn lyckades komma in. Och vid de större universiteten som Uppsala, Lund, KTH, KI och Chalmers varierade antalet studenter med arbetarbakgrund mellan 17 och 20 %.

Det här är deprimerande statistik. Att en så stor del av Sveriges framtid stängs ute från högre utbildning på grund av sin bakgrund är skandalöst. Men nu sitter ni där och tänker, studier i Sverige är väl gratis? Folk kan ju börja plugga om de vill oavsett vad de kommer från? Ja, och nej. I Sverige finns det visserligen ingen avgift för att få studera på universitet och högskolor men det är inte samma sak som att vem som helst kan börja studera. Även om det inte finns någon officiell kostnad så kostar det fortfarande pengar att ta del av högre utbildning.

Om du kommer från en familj med arbetarbakgrund så kanske det innebär att dina föräldrar jobbar heltid och tjänar alldeles tillräckligt för att få ekonomin att gå ihop men inte så pass mycket att det räcker till att stoppa undan en del på banken. De har kanske själva aldrig tagit ett enda högskolepoäng och därmed har du aldrig fått höra om hur härligt det kan vara att festa på nation i Uppsala eller plugga på ett prestigefyllt bibliotek i Lund. Om du kommer från sådana omständigheter så är det ganska otroligt att du själv kommer ta dig vidare till universitetet.

Detta beror inte på att dina föräldrar motarbetat dig, sagt att utbildning det är inget att ha eller propsat på att du ska ta över familjeföretaget. Nej, det beror på att det bara inte är en del av din världsbild. Varför ska du läsa vidare? Kommer du från en familj som i generationer läst på universitet så kommer du oundvikligen ha ett visst kulturellt kapital från början och redan på förhand ha insikt i hur den världen fungerar, redan vara en liten del av den. Har du inte det sammanhanget är det svårt att förstå hur man ens skulle kunna göra det. Om man heller inte kommer från någon slags ekonomisk trygghet är det inte troligt att man vågar ta lån på hundratusentalskronor för sin möjlighet att studera. Hur ska man betala tillbaka dem i en arbetsmarknad som inte alls garanterar studenter arbete direkt efter examen? Då är det mycket tryggare att istället skaffa sig ett jobb direkt efter gymnasiet och helt slippa studielån.

Så därför fortsätter universiteten i Sverige avspegla en utesluten arbetarklass. Så hur ska man lösa det? Jag tror på att ungdomar som inte hemifrån får information om möjligheterna för vidare studier måste få det från annat håll. Om universitet och högskolor börjar åka ut till arbetarklassområden och informera om vad det innebär att studera vidare så kanske fler tilltalas av det alternativet. Det räcker inte med högskolemässor för dit kommer ändå bara människor som redan är informerade. Och sedan skulle det ju heller kanske inte skada att minska klasskillnaderna, som vi får hoppas de allra flesta förstår existeterar, genom att ge alla bättre ekonomiska möjligheter att göra de val de vill i livet (kanske genom en medborgarlön?).

Slutligen vill jag bara säga att jag absolut inte tycker att alla människor ska behöva läsa vidare på universitet men jag vill tro på en framtid där alla som vill det kan det, oavsett social och ekonomisk bakgrund. Tänk på alla stora upptäcker vi kanske missar för att svaret finns i huvudet på personer som idag aldrig skulle komma på tanken att studera vidare? Än så länge är du vad du kommer ifrån men jag hoppas att männsikor snart bara är vad de själva vill vara.

SignNathalie

Säg nej till att bli lönsam, lille vän!

NathalieinlaggramVåra liv kretsar kring att arbeta. Om man inte arbetar för att leva så lever man för att arbeta. Du kanske är på väg till jobbet i detta nu, äntligen har dina 40  minuters lunchrast eller precis klev av ett långt skift. Även om du fortfarande studerar så är det stor chans att du i denna stund sitter och funderar på hur du ska klara arbetslivet. Vilket jobb ska du ha? Hur många timmar i veckan kan du jobba? Är det värt att offra sina helger för att få ett jobb man verkligen tycker om? Jag själv slås ofta av ångest inför den danande arbetsmarknaden men om vi ska vara ärliga, varför i hela fridens namn arbetar vi så mycket som vi gör?

Det kan ju knappast ha undgått någon att vi i Sverige idag har en rekordhög arbetslöshet till följd av den ekonomiska krisen. Arbetsförmedlingen svämmas över av desperata människor som inte längre kan betala hyran och sätta mat på bordet. Så man försöker hitta på nya jobb åt folket. Kanske vill de bli ”jobbcoacher” och hjälpa andra söka jobb? Då har ju i alla fall några arbetslösa fått sin situation ordnad. För en stund. Men vad händer när arbetslösheten går ned och alla jobbcoacher plötsligt står utan jobb? Tja, saken är ju den att det ju faktiskt finns en massa jobb där ute. Inom hela vården skriker man efter behörig personal, vem som helst som kan hjälpa till att avlasta den utarbetade personalen (se mitt inlägg om vården). Varför flyttar man inte folk dit folk behövs istället för att fantisera ihop nya jobb? Eller kanske än mer, varför blir vi inte lite mer solidariska och delar med oss av de jobb vi har?

Om man idag har ett vanligt kontorsjobb arbetar man ungefär åtta timmar om dagen. Åtta timmar per dygn som är tjugofyra timmar, det är 1/3 av dagen man spenderar på sitt arbete, fem dagar i veckan. Ungefär 46 veckor om året. Den som är bra på matte kan snabbt räkna ut att det blir 1840 timmar vi varje år spenderar på jobbet (jag är för övrigt inte bra på matte och fick således ta hjälp av en miniräknare). Är det så att folk jobbar så mycket för att de faktiskt vill det eller för att samhället på något sätt normerar en till att göra det? Skulle inte folk vara lite lyckligare om de fick vara lediga lite mer? Jag är helt övertygad om den saken. Även om man har ett jobb man älskar finns det gränser för hur mycket av sitt liv man kan lägga på det. Och för att inte tala om alla stressrelaterade sjukdomar folk dras med idag. Pressen på att prestera minskar inte bara för att man råkar tycka om det man gör.

Det känns som att många människor idag lägger all sin självkänsla på hur de just presterar. Man är bara så bra som sin senaste prestation. Men borde det inte finnas ett värde i att bara vara och existera som människa? Och i så fall, varför jobbar inte vi alla lite mindre?

Om man i Sverige idag bestämde sig för att istället för att jobba åtta timmar om dagen bara jobbade fyra så skulle dubbelt så många människor kunna komma ut i arbetslivet. Men hur ska man ha råd att betala för sitt leverne då?, frågar du. Jo, om Sverige skulle börja värdera sina medborgare för att de är just det istället för deras prestationer så skulle man även kunna avlöna folk för att de är medborgare i landet. Lösningen stavas medborgarlön.

Tanken låter kanske radikal men redan de gamla grekerna, rättare sagt Aristoteles den här gången, hade idéer om att man kunde ge varje medborgare en viss basinkomst varje månad som en del av välfärdsstaten. Tanken är att det inte ska vara som exempelvis ett studiebidrag eftersom det kräver en motprestation från dig som får det, i det här fallet att man klarar en viss antal poäng varje termin. Medborgarlönen ska vara helt kravlös. Du ska inte behöva prestera någonting alls för att få pengarna. Medborgarlönen fungerar som ett slags bevis på att man av samhället värderas som människa utan att man behöver ge någonting tillbaka. För du duger oavsett vad du gör av ditt liv.

Så jag förordar att vi alla skrotar arbetslinjen som säger till oss att vi måste ”vara nyttiga” för samhället för att vara värda något. Vi kan alla dela med oss solidariskt av de jobb som finns, bara jobba 4 timmar om dagen och därtill får en medborgarlön eftersom vi duger som människor även om vi inte arbetar bort våra liv.

SignNathalie

I väntan på hjälp

NathalieinlaggramDet har gått sju år. Sju långa år sedan jag en dag tappade kontrollen över skidorna och föll. Hårt. Tumlandes ned för backen hann jag i slow motion se mig själv ramla och tänka ”Nu går det åt helvete”. Sekunden fallet slutar och jag smäller bakhuvudet hårt i den packade snön inser jag två saker. 1) Det var en himla tur att jag alltid varit så töntig att alternativet att inte använda hjälm aldrig fanns. 2) Min ena skida löste aldrig ut sig och mitt högerben ligger i en märklig vinkel under mig. En fruktansvärt onaturlig vinkel.

I tre dagar fick jag sitta på soffan i stugan utan möjlighet att ta mig ur den. Läkaren jag fick tid hos veckan efter konstaterade att alla mina ledband var uttöjda, några broskflisor bortslagna och knät svullet till dubbel storlek. På läkarspråk betyder det att man inte är skadad nog att få annan hjälp än en gasbinda med sig hem. Som Sverker Olofsson skulle sagt: Ska det vara såhär?

I somras, sju år efter olyckan, trampade jag snett på jobbet och slet upp skadan igen. År av sjukgymnastik ned i papperskorgen bara för att jag efter ett långt arbetspass missbedömde avståndet mellan två trappsteg. Så jag gick till min husläkare som inte kunde göra annat än att remittera mig vidare till en specialistklinik. ”Det brukar gå snabbt där. Du kommer inte behöva vänta länge”, sa han. Äntligen!, tänkte jag, äntligen kommer jag få hjälp! Men man ska, som bekant, inte ropa hej förrän man kommit över ån. För dagar blev veckor som blev månader. Jag ringde och tjatade men Uppsala Landsting kunde inte lova annat än att de skulle ta emot mig ”någon gång nästa år”.

Nu är det så här att vi i Sverige har något som kallas för en vårdgaranti. Vårdgarantin innebär att man har rätt att få hjälp inom tre månader från den dagen en remiss skickas till specialistklinik. ”Garanti”, alltså. Inte ”förhoppning” eller ”möjlighet” utan ”garanti”. Detta var något jag påpekade vid ett av samtalen till kliniken som bara sa att de tyvärr hade fullt upp hela året och inte kunde hjälpa mig.

Tro mig, jag förstår att vårdpersonalen är oerhört hårt åtsatta av den rådande ekonomiska situationen. Vården har urholkats genom de senaste årens utförsäljningar och effektiviseringar och man har drastiskt minskat personalstyrkan. Jag förstår att den personal som fått jobba kvar tvingas arbeta omänskligt långa och slitsamma pass till dåliga löner. Jag förstår allt detta men jag förstår inte hur man då fortfarande kan ha kvar ordet ”vårdgaranti” om det inte på något sätt är en garanti för vård inom skälig tid.

Som tur är kan man få begära vård i ett annat landsting istället. Eftersom jag i Uppsala inte bor så långt ifrån Stockholm så kunde jag efter fem månaders väntan få ett läkarbesök inbokat där. Jag hade tur. Äntligen ska jag på riktigt få någon som tar sig an mina knäproblem och allt jag vågar hoppas på är att de den här gången hittar något fel som är stort nog att gå vidare med. Det värsta som kan hända nu är att jag bara skickas hem med en gasbinda igen.

Vi kan inte ha det såhär. Den forna välfärdsstaten Sverige kan inte ha ett vårdsystem som bygger på tur. Tur om man råkar skada sig vid en tid då belastningen på sjukhusen är lägre. Tur om man råkar bo, om inte i så, nära ett landsting där de åtminstone kan ta emot dig samma år. Tur om man är tillräckligt skadad för att faktiskt få den vård man behöver. Sverige är ett bättre land än så och att vården fungerar måste vara högre upp på agendan. Innan nästa utförsäljning eller jobbskatteavdrag genomförs borde man kanske se till att skjuta in mer pengar i vården så att vi i framtiden har en befolkning utan onödiga skador. Det är det minsta vi kan begära.

SignNathalie

I kylan hör ingen dig frysa

NathalieinlaggramDet gick fort. Hösten försvann snabbare än den kom. Det redan något krispigt i luften och alla känslor av att det någonsin varit sommar har dött. I går hällde isregnet ned och temperaturen gled långt under 10-strecket. I min lägenhet är väderomslaget uppenbart – det är nu kylan börjar sippra in.

På ett sätt borde jag inte vara förvånad över att alla studentlägenheter jag bott i huserat en gåshudskrypande kyla från början av september till slutet av april. Det finns en känsla av att man som student faktiskt inte blir behandlad som en människa av kött och blod. Man ska bara vara glad och tacksam över att det som egentligen borde vara den självklaraste sak har ordnat sig för en. Att man har tak över huvudet. För det viktigaste är väl att ha någonstans att bo? Inte duger det väl då att klaga på en sådan struntsak som iskalla element?

Att det råder bostadsbrist bland studenter i de flesta större orter i landet är väl vi alla medvetna om. Varje terminstart täcks spaltmeter efter spaltmeter med artiklar om människor som måste tälta utanför campus, som likt vagabonder flyttar runt på soffor eller tvingas pendla oerhörda avstånd. Ja, skriver om det gör man men vad görs det egentligen för att förändra situationen? Enligt en artikel som publicerades i Ergo tidigare i höstas så påpekas att väntetiden för ett studentrum i Uppsala just nu ligger på ett till två år. För fyra år sedan krävdes hälften så lång väntan. Hur kan vi ha hamnat här?

Något som antagligen spelat in är att alliansregeringen år 2007 avskaffade alla statliga byggsubventioner och investeringsstöd med hänvisning till att sådant leder till en ”ineffektiv byggbransch” – bättre att låta marknadens preferenser styra. Beslutets påverkan blir dock tydlig om man först ser att mellan 2001 och 2006, då stödet fortfarande fanns, byggdes omkring 1000 och 2000 studentbostäder varje år i Sverige. Jämför man detta med år 2010 blir siffran ynka 125. Och studenterna blir knappast färre med åren.

Så vi lyckligt lottade studenter som på något sätt faktiskt kunnat kamma hem jackpoten och vinna fyra väggar att sova mellan har väl ingenting att gnälla över? Förutom då att den inte så sällan höga hyra man betalar för sina väggar kanske borde vägas upp av någon slags levnadsstandard också. Genomsnittskostnaden för ett studentboende i Stockholm ligger exempelvis på 4000 kr i månaden, en kostnad som för många motsvarar nästan hälften av studiebidraget. Själv betalar jag 3600 kr varje månad för min etta på 27 kvadrat, lite utanför staden. Dessutom ingår då varken el eller vatten. Det läggs med ett dollargrin på räkningen i slutet av varje månad och påminner en om att snåla med duschen och belysningen. Något som jag dock faktiskt inte betalar extra för är värmen – men betyder det att jag då heller inte ska få någon?

När jag en tid bodde i studentområdet Rackarberget i Uppsala tröttnade jag en vinter slutligen på isfläckarna på mitt golv och den igensnöade ventilen och gick och köpte en termometer. För trots att jag hade ringt hyresvärden flertalet gånger och berättat hur ohållbart kallt det var gjordes ingenting åt det. Med bestämda steg gick jag tillbaka från affären och placerade termometern på mitt skrivbord för senare avläsning. Domen föll hårt. 16 grader är inte en acceptabel innetemperatur. Fast när jag till sist fick en inspektör att komma och titta på det blev resultatet onekligen nedslående. ”Här är väl inte så farligt kallt?” sa han där han stod i blåställ och fleecetröja ”Är du kanske lite känslig bara? Kommer du söderifrån eller?”. Förnedringen var total och inga åtgärder genomfördes heller. Med skammens eldröda bokstav fick jag leva i mitt frostbitna rum och hoppas på en tidig vår.

Jag förstår att man som hyresvärd på alla möjliga sätt försöker minska sina utgifter och maximera sina vinster. Utan ett sådant tänk fungerar ju trots allt inte kapitalismen. Och därtill måste väl det allra enklaste vara att bara skruva ned centralvärmen till behagliga 16 grader och invänta att pengarna på vinstkontot ska börja trilla in. Då hjälper det inte hur mycket man som boende än går och skruvar på vredet på elementet – det blir aldrig varmare ändå.

Så när vi nu i snabb takt kliver genom november och in i december försöker jag förbereda mig på polarkylan som väntar. Jag har lärt mig den hårda vägen att det som student inte hjälper att klaga, för i kylan hör ändå ingen dig frysa. Jag har fått mitt boende så nu ska jag vackert knipa igen, le och betala den hutlöst höga hyran i tid. Sen får jag får väl göra som varje vinter och gå i ide; krypa upp i soffan, linda in mig i ullfilten, slänga upp ugnsluckan med full värme på och hoppas att åtminstone elpriset inte går upp i år.

SignNathalie

Vad är det här?

GruppbildTyckeriet är en blogg med fem författare. Vi har olika bakgrunder. Här finns stadstjejer, öbor och norrmän representerade. Våra intressen skiljer sig också åt. Någon älskar sport, någon är uppdaterad på forskning och en annan har intresse för politik.

Det vi har gemensamt är att vi är journaliststudenter – och att vi alla tycker.

Med den utgångspunkten har vi startat denna blogg.  Här kommer vi att dela våra funderingar kring de ämnen som vi är allra mest upptagna av. Vår förhoppning är att bloggen väcker intresse och ett tyckande hos dig.

tyckerietsign