I väntan på hjälp

NathalieinlaggramDet har gått sju år. Sju långa år sedan jag en dag tappade kontrollen över skidorna och föll. Hårt. Tumlandes ned för backen hann jag i slow motion se mig själv ramla och tänka ”Nu går det åt helvete”. Sekunden fallet slutar och jag smäller bakhuvudet hårt i den packade snön inser jag två saker. 1) Det var en himla tur att jag alltid varit så töntig att alternativet att inte använda hjälm aldrig fanns. 2) Min ena skida löste aldrig ut sig och mitt högerben ligger i en märklig vinkel under mig. En fruktansvärt onaturlig vinkel.

I tre dagar fick jag sitta på soffan i stugan utan möjlighet att ta mig ur den. Läkaren jag fick tid hos veckan efter konstaterade att alla mina ledband var uttöjda, några broskflisor bortslagna och knät svullet till dubbel storlek. På läkarspråk betyder det att man inte är skadad nog att få annan hjälp än en gasbinda med sig hem. Som Sverker Olofsson skulle sagt: Ska det vara såhär?

I somras, sju år efter olyckan, trampade jag snett på jobbet och slet upp skadan igen. År av sjukgymnastik ned i papperskorgen bara för att jag efter ett långt arbetspass missbedömde avståndet mellan två trappsteg. Så jag gick till min husläkare som inte kunde göra annat än att remittera mig vidare till en specialistklinik. ”Det brukar gå snabbt där. Du kommer inte behöva vänta länge”, sa han. Äntligen!, tänkte jag, äntligen kommer jag få hjälp! Men man ska, som bekant, inte ropa hej förrän man kommit över ån. För dagar blev veckor som blev månader. Jag ringde och tjatade men Uppsala Landsting kunde inte lova annat än att de skulle ta emot mig ”någon gång nästa år”.

Nu är det så här att vi i Sverige har något som kallas för en vårdgaranti. Vårdgarantin innebär att man har rätt att få hjälp inom tre månader från den dagen en remiss skickas till specialistklinik. ”Garanti”, alltså. Inte ”förhoppning” eller ”möjlighet” utan ”garanti”. Detta var något jag påpekade vid ett av samtalen till kliniken som bara sa att de tyvärr hade fullt upp hela året och inte kunde hjälpa mig.

Tro mig, jag förstår att vårdpersonalen är oerhört hårt åtsatta av den rådande ekonomiska situationen. Vården har urholkats genom de senaste årens utförsäljningar och effektiviseringar och man har drastiskt minskat personalstyrkan. Jag förstår att den personal som fått jobba kvar tvingas arbeta omänskligt långa och slitsamma pass till dåliga löner. Jag förstår allt detta men jag förstår inte hur man då fortfarande kan ha kvar ordet ”vårdgaranti” om det inte på något sätt är en garanti för vård inom skälig tid.

Som tur är kan man få begära vård i ett annat landsting istället. Eftersom jag i Uppsala inte bor så långt ifrån Stockholm så kunde jag efter fem månaders väntan få ett läkarbesök inbokat där. Jag hade tur. Äntligen ska jag på riktigt få någon som tar sig an mina knäproblem och allt jag vågar hoppas på är att de den här gången hittar något fel som är stort nog att gå vidare med. Det värsta som kan hända nu är att jag bara skickas hem med en gasbinda igen.

Vi kan inte ha det såhär. Den forna välfärdsstaten Sverige kan inte ha ett vårdsystem som bygger på tur. Tur om man råkar skada sig vid en tid då belastningen på sjukhusen är lägre. Tur om man råkar bo, om inte i så, nära ett landsting där de åtminstone kan ta emot dig samma år. Tur om man är tillräckligt skadad för att faktiskt få den vård man behöver. Sverige är ett bättre land än så och att vården fungerar måste vara högre upp på agendan. Innan nästa utförsäljning eller jobbskatteavdrag genomförs borde man kanske se till att skjuta in mer pengar i vården så att vi i framtiden har en befolkning utan onödiga skador. Det är det minsta vi kan begära.

SignNathalie

IRL

Fridainlaggram”Sjung om studentens lyckliga dar, Den ljusnande framtid är vår.”

På trappan till gymnasieskolan skrålar finklädda gymnasister. För de har tagit studenten och äntligen, äntligen får de lämna skolbänken och ge sig ut i verkligheten. Nu är det dags att bli au pair, åka jorden runt, gå till arbetsförmedlingen, skriva in sig på universitetet. På universitetet där den verkliga utbildningen kommer ske, nu ska man bli något. I studentstaden går det lätt att finna sig tillrätta bland föreläsningar, reccegasquer, nationspubar, PM och salstentor. Det är ett inspirerande, utmattande, självförverkligande, självförbrännande liv. Men det är inte riktigt som verkligheten. Den kommer sen, när man slutat festa på vardagar, när livets horisont räcker sig längre än till nästa tenta, nästa C-uppsats, när man har ett jobb. På riktigt.

Vissa tar omvägen via forskarutbildningen. Ännu tycks man inte vara ute i verkligheten. För hur skulle det kunna vara ett verkligt liv att forska på universitetet? En skyddad verkstad med liten koppling till den verkliga verkligheten, den som kommer sen, när man får ett riktigt jobb.

Till slut sitter man där, på ett arbete. Men ändå känns det inte riktigt som man är ute i verkligheten. Den finns på en viktigare, mer meningsfull, nyttigare anställning. I väntan på verkligheten surfar man lite. Facebook talar om vad ens gamla högstadiepolare ätit till lunch i dag. På LinkedIn får man upplysning om vem som har uppdaterat sin yrkestitel. Vad är dagens snackis på Twitter? Man uppehåller sig på dessa digitala mötesplatser, men det är inte IRL, verkligheten.

Det verkar som att det enda man kan sluta sig om verkligheten är att den alltid är någon annanstans. 

SignFrida

Livet bakom döda linjen

AletteinlaggramVad händer egentligen? Nu pendlar jag farligt nära den döda linjen. Igen. Och inte är jag ensam. Om ryktena stämmer befinner sig mer eller mindre halva landets befolkning precis vid linjekanten. Någon kanske passerade den precis?

Det där med deadline. Ordet har onekligen en negativ klang. Varför just döden? Varför inte tala i mer uppmuntrande och peppande termer, så som ”utförtlinje” eller kanske till och med ”jubellinje”? Jag letar efter en förklaring och finner att begreppets dystra prägel kan vara en återspegling av en historisk företeelse. Deadline sägs ha uppkommit under det amerikanska inbördeskriget där ordet användes om den linje som omringade de militära fängelserna. Soldaterna fick order om att skjuta alla flyende fångar som passerade linjen. Trots ordets bokstavliga betydelse är dess konsekvenser långt ifrån fatala inom journalistiken; det område där begreppet deadline kom att etableras. Där refererar ordet till en specifik tid då det material som ska printas eller publiceras måste vara redo för att det ska kunna inkluderas i den kommande upplagan.

Men i vardagen är begreppet sällan begränsat till att beskriva tidsfrist för tryck. Deadline har tagit över som ett fullfjädrat tidsbegrepp som i princip kan appliceras på allt. Detta bekräftas också i den Svenska Akademins ordlista där deadline definieras som en ”tidsgräns då något måste vara klart”. Nu för tiden har vi deadline inom livets alla områden. Skrivuppgiften måste lämnas in, avtalet signeras och arbetsprojektet färdigställas i tid. För att kunna våga sig ut på stranden under semestern måste det börja tränas i tid och fikat med vännerna måste avslutas i tid så man hinner handla innan affären stänger. Deadline. Deadline. Deadline.

Fokus på deadlines rimmar med det västerländska individualistiska samhället. Vi kontrollerar strikt våra egna scheman och förväntar oss att andra gör detsamma. Med friheten följer därför ironiskt nog ett visst mått av avhängighet när det kommer till kontakten med andra människor. Vi är beroende av att alla respekterar tiden. Att alla dyker upp till avtalat möte. Att vi håller deadlines. Den journalistiska deadlinen kan således sägas ha blivit själva kugghjulet i vårt samhälle. Det är bra eftersom vi behöver struktur och kompass i vardagen. Det är mindre bra eftersom det medför tidspress som alltför ofta blir synonymt med stress och jäktande, där ekvationen mellan vad som krävs och vad som är möjligt inte går ihop. Deadlines kan orsaka bryderier också när vi ständigt flyttar dem framför oss. I takt med att deadlines hopar upp sig slinker också det dåliga samvetet in tillsammans med känslan av otillräcklighet.

Vi kan konstatera att begreppet deadline har kommit för att stanna. Så fort en uppgift är utförd väntar onådigt en till med en ny tidsfrist. Men hur ska man hindra att deadline leder till tidspress, stress och blir en attack på livet? Det handlar om god gammaldags uppfinningsrikedom. Att skapa utrymme för kreativitet och spontanitet – för liv – istället för att låta deadline ta över. En kreativ paus i vardagen, eller kanske räcker det med att tänka en kreativ tanke på väg från aktivitet A till aktivitet B för att se verkligheten i nytt perspektiv. Tänk om resultatet är en mer spännande vardag utan att för den saken skull förlora strukturen. Det skulle vara värt ett försök.

Jag har blivit påmind om att avsaknad av deadline kan vara ett problem i sig.

SignAlette

#selfie

LinneainlaggramVi älskar att hata selfies! Alla har vi snart någon gång tagit en selfie, det vill säga en bild på oss själva, tagna av oss själva.

Jag är så trött på alla som var dag ska ta samma bild ifrån samma vinkel med samma pose. Jag känner lite been there done that, jag har sett den förut.

Visst jag kan välja att titta bort, men kan jag verkligen det?
Nej vi har kommit att hata att vi älskar selfies! I denna ”underbara” sociala medievärld kommer vi inte undan. Selfien stirrar tillbaka med ett hånleende.

Snälla överraska mig, ge mig roliga, fula bilder som fångar ett moment. Jag lovar, de sticker ut mer och blir snyggare än en selfie. Våga.

Ett hett tips är att kolla på ”Alla är Fotografer” och inspireras.

Bild 2013-11-27 kl. 15.02 #3

SignLinnea

I kylan hör ingen dig frysa

NathalieinlaggramDet gick fort. Hösten försvann snabbare än den kom. Det redan något krispigt i luften och alla känslor av att det någonsin varit sommar har dött. I går hällde isregnet ned och temperaturen gled långt under 10-strecket. I min lägenhet är väderomslaget uppenbart – det är nu kylan börjar sippra in.

På ett sätt borde jag inte vara förvånad över att alla studentlägenheter jag bott i huserat en gåshudskrypande kyla från början av september till slutet av april. Det finns en känsla av att man som student faktiskt inte blir behandlad som en människa av kött och blod. Man ska bara vara glad och tacksam över att det som egentligen borde vara den självklaraste sak har ordnat sig för en. Att man har tak över huvudet. För det viktigaste är väl att ha någonstans att bo? Inte duger det väl då att klaga på en sådan struntsak som iskalla element?

Att det råder bostadsbrist bland studenter i de flesta större orter i landet är väl vi alla medvetna om. Varje terminstart täcks spaltmeter efter spaltmeter med artiklar om människor som måste tälta utanför campus, som likt vagabonder flyttar runt på soffor eller tvingas pendla oerhörda avstånd. Ja, skriver om det gör man men vad görs det egentligen för att förändra situationen? Enligt en artikel som publicerades i Ergo tidigare i höstas så påpekas att väntetiden för ett studentrum i Uppsala just nu ligger på ett till två år. För fyra år sedan krävdes hälften så lång väntan. Hur kan vi ha hamnat här?

Något som antagligen spelat in är att alliansregeringen år 2007 avskaffade alla statliga byggsubventioner och investeringsstöd med hänvisning till att sådant leder till en ”ineffektiv byggbransch” – bättre att låta marknadens preferenser styra. Beslutets påverkan blir dock tydlig om man först ser att mellan 2001 och 2006, då stödet fortfarande fanns, byggdes omkring 1000 och 2000 studentbostäder varje år i Sverige. Jämför man detta med år 2010 blir siffran ynka 125. Och studenterna blir knappast färre med åren.

Så vi lyckligt lottade studenter som på något sätt faktiskt kunnat kamma hem jackpoten och vinna fyra väggar att sova mellan har väl ingenting att gnälla över? Förutom då att den inte så sällan höga hyra man betalar för sina väggar kanske borde vägas upp av någon slags levnadsstandard också. Genomsnittskostnaden för ett studentboende i Stockholm ligger exempelvis på 4000 kr i månaden, en kostnad som för många motsvarar nästan hälften av studiebidraget. Själv betalar jag 3600 kr varje månad för min etta på 27 kvadrat, lite utanför staden. Dessutom ingår då varken el eller vatten. Det läggs med ett dollargrin på räkningen i slutet av varje månad och påminner en om att snåla med duschen och belysningen. Något som jag dock faktiskt inte betalar extra för är värmen – men betyder det att jag då heller inte ska få någon?

När jag en tid bodde i studentområdet Rackarberget i Uppsala tröttnade jag en vinter slutligen på isfläckarna på mitt golv och den igensnöade ventilen och gick och köpte en termometer. För trots att jag hade ringt hyresvärden flertalet gånger och berättat hur ohållbart kallt det var gjordes ingenting åt det. Med bestämda steg gick jag tillbaka från affären och placerade termometern på mitt skrivbord för senare avläsning. Domen föll hårt. 16 grader är inte en acceptabel innetemperatur. Fast när jag till sist fick en inspektör att komma och titta på det blev resultatet onekligen nedslående. ”Här är väl inte så farligt kallt?” sa han där han stod i blåställ och fleecetröja ”Är du kanske lite känslig bara? Kommer du söderifrån eller?”. Förnedringen var total och inga åtgärder genomfördes heller. Med skammens eldröda bokstav fick jag leva i mitt frostbitna rum och hoppas på en tidig vår.

Jag förstår att man som hyresvärd på alla möjliga sätt försöker minska sina utgifter och maximera sina vinster. Utan ett sådant tänk fungerar ju trots allt inte kapitalismen. Och därtill måste väl det allra enklaste vara att bara skruva ned centralvärmen till behagliga 16 grader och invänta att pengarna på vinstkontot ska börja trilla in. Då hjälper det inte hur mycket man som boende än går och skruvar på vredet på elementet – det blir aldrig varmare ändå.

Så när vi nu i snabb takt kliver genom november och in i december försöker jag förbereda mig på polarkylan som väntar. Jag har lärt mig den hårda vägen att det som student inte hjälper att klaga, för i kylan hör ändå ingen dig frysa. Jag har fått mitt boende så nu ska jag vackert knipa igen, le och betala den hutlöst höga hyran i tid. Sen får jag får väl göra som varje vinter och gå i ide; krypa upp i soffan, linda in mig i ullfilten, slänga upp ugnsluckan med full värme på och hoppas att åtminstone elpriset inte går upp i år.

SignNathalie

Fuskar forskare?

Fridainlaggram

Vilken grafiskt snygg kurva, den återanvänder jag!”

”Den här souvenirfossilen passar mina syften perfekt!”

”Det vore fint med några fler patienter i den här studien. Copy-paste”

Det händer då och då.  En forskare blir ertappad med fusk. Inte sällan är det väldigt framgångsrika forskare som påkoms med att på ett eller annat sätt ha fuskat fram sina resultat. Men varför? Och hur är det möjligt?

Inom forskningen finns ett system som kallas peer-review, eller referentgranskning på svenska. Detta system innebär att när en forskare skickar in ett arbete för publicering i en vetenskaplig tidskrift så kommer förläggaren efter en första granskning att skicka ut arbetet på så kallad review. Vad som då händer är att utvalda forskare inom samma fält (men som inte är jäviga genom tidigare samarbeten med författarna) läser och kritiskt granskar arbetet. Detta görs på frivillig basis, det vill säga de som granskar får ingen ersättning för det. I princip alla aktiva, seniora forskare agerar granskare för en eller flera tidskrifter. När man granskar ett arbete ska man kontrollera att studien är väl genomförd, att de refererar korrekt till tidigare arbeten i området, och såklart att det inte har fuskats. Vanligtvis är det två till tre forskare som anonymt granskar ett inskickat arbete och ger sina synpunkter och rekommendationer till förläggaren som därefter beslutar om tidskriften ska publicera arbetet eller inte. Den här processen kan vi diskutera mer en annan gång.

Så det är alltså forskarkollegor som granskar en forskares arbete. Här borde rimligtvis fusk upptäckas. Men uppenbarligen gör det inte alltid det. Och här ska ni veta att vi forskare inte är ett gäng  vänner som håller varandra om ryggen. Nejdå. Det är extremt hård konkurrens inom forskningen, alla konkurrerar om ganska få forskningsanslag, och vill man få dessa måste man ha publicerat sina arbeten i ansedda tidskrifter. Så när vi granskar andra forskares arbeten är vi hårda. Vi bedömer kvalitet, rimlighet, nyttan av forskningen och försöker självklart avslöja fusk.

Trots detta händer det alltså att fusk slinker igenom. Modern scientists are doing too much trusting and not enough verifying—to the detriment of the whole of science, and of humanity, skriver The Economist. För forskning är svårt. Det kan vara en tuff värld, där ett förlorat anslag kan innebära en förlorad forskartjänst i förlängningen. Och för många forskare är just forskare den enda tänkbara yrkesbanan. Att fritt få tänka ut hypoteser och bevisa eller motbevisa dem är det enda de kan tänka sig att göra. Detta system, där det är väldigt lätt att komma på obestånd genom ett förlorat anslag i kombination med på vissa ställen en nästan sektliknande kärlek till forskningen och antal publikationer som enda mått på forskningsframgång lyckas uppenbarligen driva fram fuskare då och då. Och det är sorgligt, för det sänker förtroendet för en hel yrkeskår, där de allra, allra flesta är hederliga, hårt arbetande människor. Som bara älskar forskning, men inte är beredda att fuska för att få fortsätta forska.

Vad ska vi då göra? Jag tror att om miljöerna på våra universitet blir lite ”snällare”, på så sätt att man kan få uppmuntran utan att publicera i de mest ärofyllda tidskrifterna, så får vi människor som älskar forskning, för forskningens skull. Och det är sådana människor vi behöver. Som drivs av sin nyfikenhet, snarare än akademisk karriärslystnad. Sådana människor blir inte fuskare, för de vill bara ta reda på hur det egentligen funkar. Så: ett karriärsystem som inte bara bygger på exakt antal publikationer, kommer i slutändan att främja forskningen i Sverige, och världen.

Fuskare främjar inget.

SignFrida

Vad är det här?

GruppbildTyckeriet är en blogg med fem författare. Vi har olika bakgrunder. Här finns stadstjejer, öbor och norrmän representerade. Våra intressen skiljer sig också åt. Någon älskar sport, någon är uppdaterad på forskning och en annan har intresse för politik.

Det vi har gemensamt är att vi är journaliststudenter – och att vi alla tycker.

Med den utgångspunkten har vi startat denna blogg.  Här kommer vi att dela våra funderingar kring de ämnen som vi är allra mest upptagna av. Vår förhoppning är att bloggen väcker intresse och ett tyckande hos dig.

tyckerietsign