Forskningen framför allt?

FridainlaggramFör åtta år sedan disputerade jag. I fem år hade jag filat på en avhandling om mastcellen och hur proteser lagrades i dess granula.

Huh?

Ja, jag vet, där förlorade jag er. Det jag vill få fram att jag ägnat fem år att fördjupa mig i ett ämne som de allra flesta inte kan något om. Inte ens speciellt många andra medicinska forskare kan speciellt mycket om mastceller, och än mindre om mastcellsproteaser. Men jag älskade det. Jag hade kunnat älska andra ämnen också, men nu råkade det bli det här. Det jag älskade allra mest var nyfikenheten. Att få grotta ned sig i ett ämne, läsa på, experimentera och lära sig saker som ingen annan kan.

Efter disputation finns det olika vägar att gå. I teorin alltså. I praktiken fanns bara en väg för mig. Att fortsätta vara forskare. På universitetet. Det har jag velat göra sen 13-års åldern. Så jag stretade på.

huvudstupa mot avgrunden.

Man kan tro att en efter 18 terminer vid universitetet skulle vara attraktiv, med lätt att få tjänster och hög lön därtill. Men icke. Mitt första år som disputerad forskare gick jag på stipendium. Visserligen inte så dåligt i kronor räknat, men om man tänker på den sociala otrygghet och obefintliga pensionsinbetalning som medföljer ett liv som stipendiat så var det inget lyx. Och då hade jag ändå tur, som fick en plats över huvud taget. Och turen fortsatte. Efter ett drygt år lyckades jag få en ”riktig” tjänst, med lön. Tidsbegränsad dock. Ett år hade jag ynnesten att få arbeta som betald forskare. Fortfarande älskade jag forskningen, men oron för framtiden låg alltid där och pyrde i magtrakten. Jag forskade på, experimenterade, läste och skrev ansökningar för framtida anslag. Och en dag kom belöningen: jag fick en fyraårig forskartjänst! Bättre än så går att inte att få som ung forskare. Glad i hågen startade jag min egen lilla forskargrupp. Jag kallade den ”me, myself and I”. För det var så det var. Några medel för att anställa medarbetare fanns inte, jag skulle vara projektledare och utförare i ett. Då och då passerade en masterstudent mitt labb, men det blir inte mycket kontinuitet i ett forskningsarbete som utförs av tillfälliga studenter. Men ändå, jag kände mig privilegierad och älskade ju forskning. Något annat än ett liv som universitetsforskare fanns inte på min agenda. 

Men som alla vet går tiden fort när man har roligt. De fyra åren närmade sig sitt slut  och den där klumpen i magen försvann aldrig. Plötsligt stod det klart att forskningens värld inte var för mig. Efter något som kan liknas vid ett sorgearbete insåg jag att det finns andra möjligheter här i världen. Jag började kontakta folk i periferin av mitt nätverk, sådana som lämnat universitetet. Och jag insåg att de var lyckliga. Kanske till och med lyckligare än mina kollegor vid institutionen. Med nya ögon såg jag på min omvärld och insåg att det fanns oändliga möjligheter att göra vad jag ville. Jag kunde vara lycklig trots att jag inte var forskare.

the world is one’s oyster

Nu är har jag två deltidsjobb som forskningskommunikatör samt studerar journalistik. Jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor, men jag är säker på att det kommer bli kul.

SignFrida

Annonser