Forskningen framför allt?

FridainlaggramFör åtta år sedan disputerade jag. I fem år hade jag filat på en avhandling om mastcellen och hur proteser lagrades i dess granula.

Huh?

Ja, jag vet, där förlorade jag er. Det jag vill få fram att jag ägnat fem år att fördjupa mig i ett ämne som de allra flesta inte kan något om. Inte ens speciellt många andra medicinska forskare kan speciellt mycket om mastceller, och än mindre om mastcellsproteaser. Men jag älskade det. Jag hade kunnat älska andra ämnen också, men nu råkade det bli det här. Det jag älskade allra mest var nyfikenheten. Att få grotta ned sig i ett ämne, läsa på, experimentera och lära sig saker som ingen annan kan.

Efter disputation finns det olika vägar att gå. I teorin alltså. I praktiken fanns bara en väg för mig. Att fortsätta vara forskare. På universitetet. Det har jag velat göra sen 13-års åldern. Så jag stretade på.

huvudstupa mot avgrunden.

Man kan tro att en efter 18 terminer vid universitetet skulle vara attraktiv, med lätt att få tjänster och hög lön därtill. Men icke. Mitt första år som disputerad forskare gick jag på stipendium. Visserligen inte så dåligt i kronor räknat, men om man tänker på den sociala otrygghet och obefintliga pensionsinbetalning som medföljer ett liv som stipendiat så var det inget lyx. Och då hade jag ändå tur, som fick en plats över huvud taget. Och turen fortsatte. Efter ett drygt år lyckades jag få en ”riktig” tjänst, med lön. Tidsbegränsad dock. Ett år hade jag ynnesten att få arbeta som betald forskare. Fortfarande älskade jag forskningen, men oron för framtiden låg alltid där och pyrde i magtrakten. Jag forskade på, experimenterade, läste och skrev ansökningar för framtida anslag. Och en dag kom belöningen: jag fick en fyraårig forskartjänst! Bättre än så går att inte att få som ung forskare. Glad i hågen startade jag min egen lilla forskargrupp. Jag kallade den ”me, myself and I”. För det var så det var. Några medel för att anställa medarbetare fanns inte, jag skulle vara projektledare och utförare i ett. Då och då passerade en masterstudent mitt labb, men det blir inte mycket kontinuitet i ett forskningsarbete som utförs av tillfälliga studenter. Men ändå, jag kände mig privilegierad och älskade ju forskning. Något annat än ett liv som universitetsforskare fanns inte på min agenda. 

Men som alla vet går tiden fort när man har roligt. De fyra åren närmade sig sitt slut  och den där klumpen i magen försvann aldrig. Plötsligt stod det klart att forskningens värld inte var för mig. Efter något som kan liknas vid ett sorgearbete insåg jag att det finns andra möjligheter här i världen. Jag började kontakta folk i periferin av mitt nätverk, sådana som lämnat universitetet. Och jag insåg att de var lyckliga. Kanske till och med lyckligare än mina kollegor vid institutionen. Med nya ögon såg jag på min omvärld och insåg att det fanns oändliga möjligheter att göra vad jag ville. Jag kunde vara lycklig trots att jag inte var forskare.

the world is one’s oyster

Nu är har jag två deltidsjobb som forskningskommunikatör samt studerar journalistik. Jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor, men jag är säker på att det kommer bli kul.

SignFrida

Fuskar forskare?

Fridainlaggram

Vilken grafiskt snygg kurva, den återanvänder jag!”

”Den här souvenirfossilen passar mina syften perfekt!”

”Det vore fint med några fler patienter i den här studien. Copy-paste”

Det händer då och då.  En forskare blir ertappad med fusk. Inte sällan är det väldigt framgångsrika forskare som påkoms med att på ett eller annat sätt ha fuskat fram sina resultat. Men varför? Och hur är det möjligt?

Inom forskningen finns ett system som kallas peer-review, eller referentgranskning på svenska. Detta system innebär att när en forskare skickar in ett arbete för publicering i en vetenskaplig tidskrift så kommer förläggaren efter en första granskning att skicka ut arbetet på så kallad review. Vad som då händer är att utvalda forskare inom samma fält (men som inte är jäviga genom tidigare samarbeten med författarna) läser och kritiskt granskar arbetet. Detta görs på frivillig basis, det vill säga de som granskar får ingen ersättning för det. I princip alla aktiva, seniora forskare agerar granskare för en eller flera tidskrifter. När man granskar ett arbete ska man kontrollera att studien är väl genomförd, att de refererar korrekt till tidigare arbeten i området, och såklart att det inte har fuskats. Vanligtvis är det två till tre forskare som anonymt granskar ett inskickat arbete och ger sina synpunkter och rekommendationer till förläggaren som därefter beslutar om tidskriften ska publicera arbetet eller inte. Den här processen kan vi diskutera mer en annan gång.

Så det är alltså forskarkollegor som granskar en forskares arbete. Här borde rimligtvis fusk upptäckas. Men uppenbarligen gör det inte alltid det. Och här ska ni veta att vi forskare inte är ett gäng  vänner som håller varandra om ryggen. Nejdå. Det är extremt hård konkurrens inom forskningen, alla konkurrerar om ganska få forskningsanslag, och vill man få dessa måste man ha publicerat sina arbeten i ansedda tidskrifter. Så när vi granskar andra forskares arbeten är vi hårda. Vi bedömer kvalitet, rimlighet, nyttan av forskningen och försöker självklart avslöja fusk.

Trots detta händer det alltså att fusk slinker igenom. Modern scientists are doing too much trusting and not enough verifying—to the detriment of the whole of science, and of humanity, skriver The Economist. För forskning är svårt. Det kan vara en tuff värld, där ett förlorat anslag kan innebära en förlorad forskartjänst i förlängningen. Och för många forskare är just forskare den enda tänkbara yrkesbanan. Att fritt få tänka ut hypoteser och bevisa eller motbevisa dem är det enda de kan tänka sig att göra. Detta system, där det är väldigt lätt att komma på obestånd genom ett förlorat anslag i kombination med på vissa ställen en nästan sektliknande kärlek till forskningen och antal publikationer som enda mått på forskningsframgång lyckas uppenbarligen driva fram fuskare då och då. Och det är sorgligt, för det sänker förtroendet för en hel yrkeskår, där de allra, allra flesta är hederliga, hårt arbetande människor. Som bara älskar forskning, men inte är beredda att fuska för att få fortsätta forska.

Vad ska vi då göra? Jag tror att om miljöerna på våra universitet blir lite ”snällare”, på så sätt att man kan få uppmuntran utan att publicera i de mest ärofyllda tidskrifterna, så får vi människor som älskar forskning, för forskningens skull. Och det är sådana människor vi behöver. Som drivs av sin nyfikenhet, snarare än akademisk karriärslystnad. Sådana människor blir inte fuskare, för de vill bara ta reda på hur det egentligen funkar. Så: ett karriärsystem som inte bara bygger på exakt antal publikationer, kommer i slutändan att främja forskningen i Sverige, och världen.

Fuskare främjar inget.

SignFrida