Säg nej till att bli lönsam, lille vän!

NathalieinlaggramVåra liv kretsar kring att arbeta. Om man inte arbetar för att leva så lever man för att arbeta. Du kanske är på väg till jobbet i detta nu, äntligen har dina 40  minuters lunchrast eller precis klev av ett långt skift. Även om du fortfarande studerar så är det stor chans att du i denna stund sitter och funderar på hur du ska klara arbetslivet. Vilket jobb ska du ha? Hur många timmar i veckan kan du jobba? Är det värt att offra sina helger för att få ett jobb man verkligen tycker om? Jag själv slås ofta av ångest inför den danande arbetsmarknaden men om vi ska vara ärliga, varför i hela fridens namn arbetar vi så mycket som vi gör?

Det kan ju knappast ha undgått någon att vi i Sverige idag har en rekordhög arbetslöshet till följd av den ekonomiska krisen. Arbetsförmedlingen svämmas över av desperata människor som inte längre kan betala hyran och sätta mat på bordet. Så man försöker hitta på nya jobb åt folket. Kanske vill de bli ”jobbcoacher” och hjälpa andra söka jobb? Då har ju i alla fall några arbetslösa fått sin situation ordnad. För en stund. Men vad händer när arbetslösheten går ned och alla jobbcoacher plötsligt står utan jobb? Tja, saken är ju den att det ju faktiskt finns en massa jobb där ute. Inom hela vården skriker man efter behörig personal, vem som helst som kan hjälpa till att avlasta den utarbetade personalen (se mitt inlägg om vården). Varför flyttar man inte folk dit folk behövs istället för att fantisera ihop nya jobb? Eller kanske än mer, varför blir vi inte lite mer solidariska och delar med oss av de jobb vi har?

Om man idag har ett vanligt kontorsjobb arbetar man ungefär åtta timmar om dagen. Åtta timmar per dygn som är tjugofyra timmar, det är 1/3 av dagen man spenderar på sitt arbete, fem dagar i veckan. Ungefär 46 veckor om året. Den som är bra på matte kan snabbt räkna ut att det blir 1840 timmar vi varje år spenderar på jobbet (jag är för övrigt inte bra på matte och fick således ta hjälp av en miniräknare). Är det så att folk jobbar så mycket för att de faktiskt vill det eller för att samhället på något sätt normerar en till att göra det? Skulle inte folk vara lite lyckligare om de fick vara lediga lite mer? Jag är helt övertygad om den saken. Även om man har ett jobb man älskar finns det gränser för hur mycket av sitt liv man kan lägga på det. Och för att inte tala om alla stressrelaterade sjukdomar folk dras med idag. Pressen på att prestera minskar inte bara för att man råkar tycka om det man gör.

Det känns som att många människor idag lägger all sin självkänsla på hur de just presterar. Man är bara så bra som sin senaste prestation. Men borde det inte finnas ett värde i att bara vara och existera som människa? Och i så fall, varför jobbar inte vi alla lite mindre?

Om man i Sverige idag bestämde sig för att istället för att jobba åtta timmar om dagen bara jobbade fyra så skulle dubbelt så många människor kunna komma ut i arbetslivet. Men hur ska man ha råd att betala för sitt leverne då?, frågar du. Jo, om Sverige skulle börja värdera sina medborgare för att de är just det istället för deras prestationer så skulle man även kunna avlöna folk för att de är medborgare i landet. Lösningen stavas medborgarlön.

Tanken låter kanske radikal men redan de gamla grekerna, rättare sagt Aristoteles den här gången, hade idéer om att man kunde ge varje medborgare en viss basinkomst varje månad som en del av välfärdsstaten. Tanken är att det inte ska vara som exempelvis ett studiebidrag eftersom det kräver en motprestation från dig som får det, i det här fallet att man klarar en viss antal poäng varje termin. Medborgarlönen ska vara helt kravlös. Du ska inte behöva prestera någonting alls för att få pengarna. Medborgarlönen fungerar som ett slags bevis på att man av samhället värderas som människa utan att man behöver ge någonting tillbaka. För du duger oavsett vad du gör av ditt liv.

Så jag förordar att vi alla skrotar arbetslinjen som säger till oss att vi måste ”vara nyttiga” för samhället för att vara värda något. Vi kan alla dela med oss solidariskt av de jobb som finns, bara jobba 4 timmar om dagen och därtill får en medborgarlön eftersom vi duger som människor även om vi inte arbetar bort våra liv.

SignNathalie

I kylan hör ingen dig frysa

NathalieinlaggramDet gick fort. Hösten försvann snabbare än den kom. Det redan något krispigt i luften och alla känslor av att det någonsin varit sommar har dött. I går hällde isregnet ned och temperaturen gled långt under 10-strecket. I min lägenhet är väderomslaget uppenbart – det är nu kylan börjar sippra in.

På ett sätt borde jag inte vara förvånad över att alla studentlägenheter jag bott i huserat en gåshudskrypande kyla från början av september till slutet av april. Det finns en känsla av att man som student faktiskt inte blir behandlad som en människa av kött och blod. Man ska bara vara glad och tacksam över att det som egentligen borde vara den självklaraste sak har ordnat sig för en. Att man har tak över huvudet. För det viktigaste är väl att ha någonstans att bo? Inte duger det väl då att klaga på en sådan struntsak som iskalla element?

Att det råder bostadsbrist bland studenter i de flesta större orter i landet är väl vi alla medvetna om. Varje terminstart täcks spaltmeter efter spaltmeter med artiklar om människor som måste tälta utanför campus, som likt vagabonder flyttar runt på soffor eller tvingas pendla oerhörda avstånd. Ja, skriver om det gör man men vad görs det egentligen för att förändra situationen? Enligt en artikel som publicerades i Ergo tidigare i höstas så påpekas att väntetiden för ett studentrum i Uppsala just nu ligger på ett till två år. För fyra år sedan krävdes hälften så lång väntan. Hur kan vi ha hamnat här?

Något som antagligen spelat in är att alliansregeringen år 2007 avskaffade alla statliga byggsubventioner och investeringsstöd med hänvisning till att sådant leder till en ”ineffektiv byggbransch” – bättre att låta marknadens preferenser styra. Beslutets påverkan blir dock tydlig om man först ser att mellan 2001 och 2006, då stödet fortfarande fanns, byggdes omkring 1000 och 2000 studentbostäder varje år i Sverige. Jämför man detta med år 2010 blir siffran ynka 125. Och studenterna blir knappast färre med åren.

Så vi lyckligt lottade studenter som på något sätt faktiskt kunnat kamma hem jackpoten och vinna fyra väggar att sova mellan har väl ingenting att gnälla över? Förutom då att den inte så sällan höga hyra man betalar för sina väggar kanske borde vägas upp av någon slags levnadsstandard också. Genomsnittskostnaden för ett studentboende i Stockholm ligger exempelvis på 4000 kr i månaden, en kostnad som för många motsvarar nästan hälften av studiebidraget. Själv betalar jag 3600 kr varje månad för min etta på 27 kvadrat, lite utanför staden. Dessutom ingår då varken el eller vatten. Det läggs med ett dollargrin på räkningen i slutet av varje månad och påminner en om att snåla med duschen och belysningen. Något som jag dock faktiskt inte betalar extra för är värmen – men betyder det att jag då heller inte ska få någon?

När jag en tid bodde i studentområdet Rackarberget i Uppsala tröttnade jag en vinter slutligen på isfläckarna på mitt golv och den igensnöade ventilen och gick och köpte en termometer. För trots att jag hade ringt hyresvärden flertalet gånger och berättat hur ohållbart kallt det var gjordes ingenting åt det. Med bestämda steg gick jag tillbaka från affären och placerade termometern på mitt skrivbord för senare avläsning. Domen föll hårt. 16 grader är inte en acceptabel innetemperatur. Fast när jag till sist fick en inspektör att komma och titta på det blev resultatet onekligen nedslående. ”Här är väl inte så farligt kallt?” sa han där han stod i blåställ och fleecetröja ”Är du kanske lite känslig bara? Kommer du söderifrån eller?”. Förnedringen var total och inga åtgärder genomfördes heller. Med skammens eldröda bokstav fick jag leva i mitt frostbitna rum och hoppas på en tidig vår.

Jag förstår att man som hyresvärd på alla möjliga sätt försöker minska sina utgifter och maximera sina vinster. Utan ett sådant tänk fungerar ju trots allt inte kapitalismen. Och därtill måste väl det allra enklaste vara att bara skruva ned centralvärmen till behagliga 16 grader och invänta att pengarna på vinstkontot ska börja trilla in. Då hjälper det inte hur mycket man som boende än går och skruvar på vredet på elementet – det blir aldrig varmare ändå.

Så när vi nu i snabb takt kliver genom november och in i december försöker jag förbereda mig på polarkylan som väntar. Jag har lärt mig den hårda vägen att det som student inte hjälper att klaga, för i kylan hör ändå ingen dig frysa. Jag har fått mitt boende så nu ska jag vackert knipa igen, le och betala den hutlöst höga hyran i tid. Sen får jag får väl göra som varje vinter och gå i ide; krypa upp i soffan, linda in mig i ullfilten, slänga upp ugnsluckan med full värme på och hoppas att åtminstone elpriset inte går upp i år.

SignNathalie