I väntan på hjälp

Det har gått sju år. Sju långa år sedan jag en dag tappade kontrollen över skidorna och föll. Hårt. Tumlandes ned för backen hann jag i slow motion se mig själv ramla och tänka ”Nu går det åt helvete”. Sekunden fallet slutar och jag smäller bakhuvudet hårt i den packade snön inser jag två saker. 1) Det var en himla tur att jag alltid varit så töntig att alternativet att inte använda hjälm aldrig fanns. 2) Min ena skida löste aldrig ut sig och mitt högerben ligger i en märklig vinkel under mig. En fruktansvärt onaturlig vinkel.

I tre dagar fick jag sitta på soffan i stugan utan möjlighet att ta mig ur den. Läkaren jag fick tid hos veckan efter konstaterade att alla mina ledband var uttöjda, några broskflisor bortslagna och knät svullet till dubbel storlek. På läkarspråk betyder det att man inte är skadad nog att få annan hjälp än en gasbinda med sig hem. Som Sverker Olofsson skulle sagt: Ska det vara såhär?

I somras, sju år efter olyckan, trampade jag snett på jobbet och slet upp skadan igen. År av sjukgymnastik ned i papperskorgen bara för att jag efter ett långt arbetspass missbedömde avståndet mellan två trappsteg. Så jag gick till min husläkare som inte kunde göra annat än att remittera mig vidare till en specialistklinik. ”Det brukar gå snabbt där. Du kommer inte behöva vänta länge”, sa han. Äntligen!, tänkte jag, äntligen kommer jag få hjälp! Men man ska, som bekant, inte ropa hej förrän man kommit över ån. För dagar blev veckor som blev månader. Jag ringde och tjatade men Uppsala Landsting kunde inte lova annat än att de skulle ta emot mig ”någon gång nästa år”.

Nu är det så här att vi i Sverige har något som kallas för en vårdgaranti. Vårdgarantin innebär att man har rätt att få hjälp inom tre månader från den dagen en remiss skickas till specialistklinik. ”Garanti”, alltså. Inte ”förhoppning” eller ”möjlighet” utan ”garanti”. Detta var något jag påpekade vid ett av samtalen till kliniken som bara sa att de tyvärr hade fullt upp hela året och inte kunde hjälpa mig.

Tro mig, jag förstår att vårdpersonalen är oerhört hårt åtsatta av den rådande ekonomiska situationen. Vården har urholkats genom de senaste årens utförsäljningar och effektiviseringar och man har drastiskt minskat personalstyrkan. Jag förstår att den personal som fått jobba kvar tvingas arbeta omänskligt långa och slitsamma pass till dåliga löner. Jag förstår allt detta men jag förstår inte hur man då fortfarande kan ha kvar ordet ”vårdgaranti” om det inte på något sätt är en garanti för vård inom skälig tid.

Som tur är kan man få begära vård i ett annat landsting istället. Eftersom jag i Uppsala inte bor så långt ifrån Stockholm så kunde jag efter fem månaders väntan få ett läkarbesök inbokat där. Jag hade tur. Äntligen ska jag på riktigt få någon som tar sig an mina knäproblem och allt jag vågar hoppas på är att de den här gången hittar något fel som är stort nog att gå vidare med. Det värsta som kan hända nu är att jag bara skickas hem med en gasbinda igen.

Vi kan inte ha det såhär. Den forna välfärdsstaten Sverige kan inte ha ett vårdsystem som bygger på tur. Tur om man råkar skada sig vid en tid då belastningen på sjukhusen är lägre. Tur om man råkar bo, om inte i så, nära ett landsting där de åtminstone kan ta emot dig samma år. Tur om man är tillräckligt skadad för att faktiskt få den vård man behöver. Sverige är ett bättre land än så och att vården fungerar måste vara högre upp på agendan. Innan nästa utförsäljning eller jobbskatteavdrag genomförs borde man kanske se till att skjuta in mer pengar i vården så att vi i framtiden har en befolkning utan onödiga skador. Det är det minsta vi kan begära.